Hatar att inte kunna hjälpa... Jag vill inge hellre än att hjälpa, men jag kan inte. :-( jag kan avlasta lite, vara stöd, och älska dig!, men inte mer än så.. För vi båda vet att det är mer. Man måste gräva under ytan. Och jag vet att det är svårt, jävligt svårt. Det känns som om marken försvinner under ens fötter och benen blir amputerade... Man faller och man faller jävligt hårt. Tillbaks på ruta 0 och allting...allting är just precis ingenting...fast vi vet att det ändå är allt...
Jag vet och jag lider med dig. Egentligen kan jag inte veta, men jag vet ändå hur konstigt det än må låta. Jag har vart med mer i livet än många tror. Och jag vet inte hur du känner just nu, men jag vet hur känslorna känns och jag lider med dig. Det värsta är att jag inte kan hjälpa dig mer än att bara vara här för dig...
Men jag lovar att det kommer att bli bra, det kommer att bli bättre, även om det tar tid. För att det ska kunna bli bättre måste det gå dåligt först. Och kanske är det bevis på att - för att kunna känna lycka och veta vad det är så måste man känna allt dåligt först? Vad vet egentligen jag?.. Jag är för komplicerad ändå :-\
Älskar dig iallafall och finns här för dig!
/Jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar