Bara vi

Flickan och kråkan
(Mikael wiehe)

"Jag satt häromdagen och läste min tidning,
en dag som så många förut.
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,
som en efter en har ta'tt slut.
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer iväg genom skogen,
så fort som hon bara nånsin kan.
Hon springer med fladdrande lockar,
hon springer på taniga ben.
Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber
att det inte skall vara försent.

Och flickan är liten och hennes hår är ljust,
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart,
och om en stund är den alldeles död.
Men flickan hon springer för livet,
med en stadskjuten kråka i famn.
Hon springer mot trygghet och värme,
för det som är riktigt och sant.
Hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,
att finns det liv, är det aldrig försent.

Och jag började darra i vånda och nöd,
jag skaka av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart,
att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka,
och jag är ett springande barn,
som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nå'n som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta,
jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,
att det redan är all'es för sent."